Kapitel 1 - Vladimir Denkov

Bok: Vladimir Denkov

Hösten 1942

Det verkade som om kriget hade nått sin topp, sin klimax, sin kokpunkt. Jag trodde aldrig att det skulle kunna bli så här stor. För tre år sen lyssna jag över radion hörde hur tyska och ryska trupper hade skakat hand i ett ockuperat och delat Polen. Men nu, ja nu är det ett rent helvete jämfört med de ljuva -39 och -40. Jag har hört att vissa av Afrikas länder har förklarat krig mot Tyskland. Afrika liksom? Va? Man ryser nästan när man tänker vilka allierade man har. Jag får höra en massa skit i skolan från mina lärare. Om hur andra skolor måste ta skydd under skolbänkar då vi istället kan använda dem i lärosyfte. Lärosyfte? Lärarna berättar för oss om hur vi ska gå med i armén. Officerare snokar runt och letar efter mer kött till fronten. Dem rekryterar överallt och med hjälp av allt! I skolor, städer, byar och företag. Alltså deras planscher, affischer och radiosändingar hörs överallt! Fan, skulle inte bli förvånad om en jävel lurar under min säng.

Men skit samma, jag har redan bestämt mig. Jag ska gå med i Röda armén. Jag vet att varenda släkting tycker att jag är för ung eller kanske för dum, men vem orkar vara kvar i den här hålan när något så här stort händer. Jag vill på något sätt ta del av det. Alltså jag vill bara... lite svårt att förklara… jag vill se det och kämpa för mitt land. Men jag vet ändå på något sätt att jag kommer ångra skitet senare. Jag är egentligen redan en del av det här. Men går jag med i armén så kommer jag bli mer accepterad och gott mottagen i samhället. Jag vet och jag har räknat ut att det är den enda vägen för mig nu. Detta är min chans.

Jag kommer i kontakt med kriget dagligen genom medier och tankar på min far. Dem där svartklädda typerna i sina svarta bilar. Jag lovar, jag vågar inte ens tänka på dem. Jag måste gå med i Röda armén för att visa dem att vi tror på vårt lands ideologi. Det kommer skydda min familj! Ibland blir jag lite skamsen då jag vet att min pappa inte var övertygad om den ideologi som vår ledare lär ut. Alla mina vänners föräldrar bär hammaren och skäran nära sitt hjärta som om det ersatte religionen. Min pappa trodde att han kunde klara sig undan kriget och även kommunismen. ”Han är svag, din far” hörde jag en officer säga en gång till mig då jag tvingades berätta vad som hade hänt honom. Nej, jag ska svara ropet från mitt moderland. Jag ska resa mig och försvara det tills min kropp töms på blod om så behövs.

Vladimir Denkov

Jag lade ifrån mig pennan och stängde dagboken. Hästarna gnäggade och hundarna skällde, ett mörker av moln spred sig ovanför de skyhöga bergen.

• Det blir regn, suckade en soldat till en annan.
• Ja, svarade den andre soldaten och såg mot skyn, det blir regn igen.

Molnen dundrade kraftigt med varandra och så fort ett brak hördes, så tystades alla ner.

I en pirrig stämning bland rekryterna, steg den bredaxlade och store herren på flaket. Hans metalliska skära och hammare lyste fram överallt på hans rock och hatt. Välputsade läderstövlar och prydliga knappar på rocken fick honom att se ännu starkare och bekvämare ut i sin roll som kapten inom Röda armén. Alla som mötte honom med blicken tvingades avbryta den visuella kontakten. Den mörkröda och gula sovjetiska flaggan vajade lätt bakom honom. Efter ett djupt andetag så påbörjade kaptenen sitt tal till civilbefolkningen och rekryterna.

• Mor- och farföräldrar, sa kaptenen och fortsatte, mammor och pappor, systrar och bröder, döttrar och söner… soldater och landsmän ur den socialistiska sovjetiska unionen! hör mina ord! Våra allierade i väst slåss mot fascisterna i Nordafrika. Samtidigt som Amerika kämpar, och vinner mot japanerna i Stilla havet! I Europa bombar britterna fiendens städer till aska! Alla som är ockuperade gör motstånd och slåss för att flytta fienden och slagen till deras marker. Bort från våra hem! Bort från våra barn! Från våra liv! Vi, mina kamrater, ska även på vår stora front slåss och vinna mot de fascistiska svinen som har invaderat vårt moderland! Vår kamrat Stalin, våra generaler, Röda armén och hela Sovjets befolkning vädjar till er alla som anser sig värdiga nog att slåss mot vår tids störste fiende! Vi vädjar till er att direkt komma och assistera moderlandet i dess kamp mot dess ormar! De fascistiska invaderarna har redan bränt ner och plundrat hundratals sovjetiska städer! De mördar, våldtar, stjäl, kränker och smutskastar det sovjetiska folket!

Många mumlade tyst med varandra då de lyssnade på kaptenens tal. Alla gamla såg väldigt arga eller upprörda ut, medan de yngre såg mer optimistiska ut.

• Ska vi verkligen stå här och inte göra någonting! De attackerade oss i vårt eget land, där vi har växt upp, där vi bor, där vi äter och dricker. Jag ser ingen anledning för varför någon av er kamrater ska stanna kvar här! Vi ska sätta stopp för fascisterna! Och vi behöver er hjälp! Nu! Att stanna kvar här hemma och inte göra någonting åt saken anser jag som ren feghet! Medan våra modiga soldater just nu, i denna stund, slåss mot fascisterna på frontlinjen så ska ni stå upp på bergen och passa getter och får? Som sagt, kamrater, på Stalins begäran vill jag att ni alla kommer hit om en timme, om ni nu har någon som helst heder kvar! Detta är den sista rekryteringen i området. För moderlandet mina kamrater, för moderlandet Sovjet! sade kapten Oleg Ivanovich med en knuten näve i brösthöjd.