Kapitel 1 - Vladimir Denkov

Bok: Vladimir Denkov

Han tog en sista titt på folkmassan som till en viss del jublade medan andra gick sin väg med sura miner.

Själv bestämde jag mig, redan för en månad sen, att gå med i armén och att tjäna mitt moderland det bästa jag kan, och jag såg fram emot det! Folkmassan började splittras och kapten Oleg steg ner från lastbilflaket där han stod då han höll talet. Det började dugga lite lätt från himlen och jag funderade på att gå hemåt.

• Kom Vlado vi drar oss hemåt, sa Dimitri.

Jag log lite och nickade.

• Vad tycker du nu då? ska du gå med i armén eller ska du lyssna på mamma och växa upp till en riktig och respekterad man.
• Jag blir en riktig och respekterad man med en bra militärisk bakgrund. Jag har inte svansen mellan bena då tyskarna är och härjar i mitt land.
• Mamma blir glad ja, sa Dimitri och log illvilligt.
• Som sagt, byn är full av fegisar! Små lamm! Att stanna här och inte göra något är bara skamligt, sa jag och började springa hem.

Jag sprang för att undkomma regnet som kom i allt större skara. Jag kände lust men också tvivel på att gå med i armén. Jag visste att det skulle bli trubbel nu när jag kommer hem.

Mitt hem, som ligger långt upp i Uralbergens södra ände är ett litet, gammalt, grått hus med tre rum. Jag bor där med min bror Dimitri, mamma Ludmila och min hund Sergi. Alla vi bor i det lilla huset på berget som min farfars far byggde för länge, länge sedan. Från huset har man en riktigt vacker utsikt över en stor dal som slutar vid ett berg på andra sidan dalen. Framför huset har vi två hästar som alltid står och betar i sin lilla hage. Sedan har vi massa får och getter som oftast befinner sig längre upp i bergen. Vi har också höns och en tupp som springer runt och för ett hemskt oväsen ibland. Men oftast är det otroligt lugnt och skönt uppe i Uralbergen. Luften är väldigt frisk och ren men samtidigt lite tunnare än luften nere på den stora dalen.

Jag öppnade dörren in till huset och såg direkt min kära mamma, hon väntade på mig och Dimitri med maten på bordet. Hon hade tårar som rann ner för kinderna.

• Säg inte att du ska åka iväg nu. Då måste tänka på din familj och vår framtid, sa min mamma oroligt och såg på mig med en allvarig min.

Jag suckade genast innan jag svarade.

• Det är just det jag gör!
• Genom att åka till ett krig? svarade Ludmila.
• Genom att hålla tillbaka tyskarna! svarade jag snabbt.

Redan nu började jag koka av irritation.

• Vladimir, du är 17 år gammal…