Kapitel 1 - Vladimir Denkov

Bok: Vladimir Denkov

Alla gjorde precis som kommissarien sa. Jag gick fort mot tåget, och blev faktiskt lite nervös. Skjutdörren till vagnen var stor och bred, inne fanns det ingenting, absolut ingenting. Det var helt mörkt, kallt och fuktigt. Det droppade till och med regnvatten från taket. Jag ställde mig vid vänster fönster och tittade ut. Boris gjorde mig sällskap och han följdes av Nikita. Jag såg Ivan i folkmassan som rusade in i den femte vagnen. Jag kunde se osäkerheten i hans bruna ögon, han sprang lite försiktigt i folkmassan samtidigt som han stirrade ned mot marken för att inte snubbla.

Folkmassan började snart avta och vår vagn var lagom full av soldater. Alla stod tysta och stirrade på kommissarien och männen från tåget som alla gick mot kapten Ivanovich för att antagligen samtala om något. Vi stod alla med blicken vända mot samma riktning.

Då hände en helt otrolig sak, det kom ytterligare tre lastbilar till stationen. Alla blev helt häpnade.

• Hur många är vi egentligen? frågade någon.
• Tillräckligt många! svarade en annan.

Kommissarien gick fram till lastbilen medan han fortfarande höll sin kopp med kaffe som numera var dränkt i regnvatten.

• Ut och hoppa in i tåget, kom igen nu, vi har absolut ingen tid. Utrustning får ni av kapten Ivanovich som befinner sig i garaget. Ni från den första lastbilen får gå till vagn tre, medan ni från den andra får gå till vagn fyra! och ni från lastbil tre… skall, otroligt nog, till vagn nummer fem. Skynda nu!

De nya rekryterna sprang alla mot kapten Ivanovich samtidigt som schäfrarna började skälla nåt så fruktansvärt mot dem. Jag kunde se hundarnas varma andedräkt i den kalla luften medan de ilsket skällde mot de nya rekryterna.

Inom loppet av femton - tjugo minuter hade alla fått sin utrustning och gått ombord i vagn tre, fyra eller fem.

Min vagn, nummer fyra, var verkligen helt full. Vi stod på varandra och inte bredvid varandra!

Kommissarien och hans kumpaner samlades återigen hos kapten Ivanovich och där tog alla en var sin cigarett medan de samtalade i några minuter. Vi stod och stirrade mot dem från tåget, sedan var det dags för den nya resan mot Stalingrad!

Alla högre rankade personer gick skrattandes och roade ombord på den andra vagnen utan att ens slänga en blick mot de andra vagnarna. Det var bara kommissarien och hans soldat med paraplyn som gick fram till vagn fem och sade något samtidigt som de stängde dörren till vagnen. Snart kom kommissarien fram till vår vagn och sade.

• Kamrater, håll ut! Era vapen och er ammunition har i förväg skickats till Stalingrad, ni kommer att få mat inom några timmar då vi anländer till Saratov. Tåg går mycket snabbare än lastbilar! Som det ser ut nu så kommer det att regna hela natten så vatten bör inte vara några större problem, håll bara era vattenflaskor genom fönster i några minuter och så får ni kallt, friskt vatten! Adjö, vi ses i Saratov!

Soldaten med paraplyet drog aggressivt för den stora skjutdörren och tog fram ett stort, svart hänglås som han satte fast på dörren och låste innan han och kommissarien gick vidare mot vagn tre.

• Vänta! Ropade Nikita helt plötsligt.

Kommissarien tog ett steg bakåt och tittade igenom det vänstra fönstret där jag, Nikita och Boris trängdes.

• Ja kamrat, var det något? svarade kommissarien.
• Skall vi inte få någon sort träning innan vi åker ut i strid? Frågade Nikita oroligt.