Kapitel 1 - Vladimir Denkov

Bok: Vladimir Denkov

Vagnarna hade även två små fönster på varje sida med flera taggtrådar som gick tvärs över för att hindra folk från att rymma. När tåget hade stannat helt, så sprang en soldat med en schäfer mot chefens hus för att hämta kommissarien.

Kapten Ivanovich och hans medhjälpare delade ut utrustning för fullt och det var snart min tur!

Kommissarien gick tungt ut från chefens hus med en kopp kaffe i ena handen och en sockerbit i den andra. Han följdes av chefen över stationen och soldaten med paraplyet och även soldaten som hade sagt åt honom att tåget hade anlänt.

Tågets första vagn öppnades helt plötsligt inifrån och ut kom flera högt uppsatta män. Det märktes på dess klädsel, alla hade samma sorts rockar och hattar som både kommissarien och kaptenen. De gick ut och den ene tog direkt fram en cigarett och lutade sig mot tåget medan den andra gick fram till kapten Ivanovich och började samtala med honom. Den tredje gick och inspekterade soldaterna som redan befann sig på tåget och den fjärde gick och bemötte kommissarien.

Då kom jag fram till Ivanovich, och skulle äntligen få en sovjetisk uniform, utrustning och ett vapen. Ivanovich, han gav mig en grågrön rock, ett par gröna byxor och ett par infanteri stövlar. Medan jag höll i det så gick jag mot hans medhjälpare som snabbt gav mig en fält flaska, två par strumpor, ett bandage och en rysk infanterimössa med en röd stjärna längst fram. Efter det fick jag gå till Ivanovichs andra medarbetare som gav mig en ryggsäck, som såg mer ut som en grön säck. Jag fick även ett skärp av honom.

Jag gick och ställde mig vid resten av numera röda armé soldater, som också hade fått sin utrustning. Alla stod bakom kapten Ivanovich och stirrade mot tåget som stod 15 – 20 meter bort.

• Fick du något vapen? frågade jag Ivan som stod och satte på sig allt.
• Naaee, fick du? frågade han.
• Nej, hur i helvete ska vi kunna strida utan vapen? sa jag lågt.
• Men lugn, vi får det nu antagligen, svarade han.

Jag satte på mig rocken, stövlarna, mössan och lade allt i min nya stora ryggsäck. I min gamla gråa skolväska hade jag bara min mat kvar, två bruna äpplen som luktade nåt förfärligt nu. Min skolväska lade jag inte i ryggsäcken. Jag drog åt skärpet runt midjan och satte på mig ryggsäcken och skolväskan. Allt satt fint, och det kändes bra att äntligen ha fått utrustningen även om den direkt blev blöt av allt regn. Medan vi stod och samtalade så stod även kommissarien och hans nya kompisar från tåget och samtalade i grupp, efter någon sekund så gick de och öppnade vagn tre, fyra och fem.

Boris fick nu sin utrustning och han blev så klart besviken när det gäller vapendelen.

• Ingen Mosin? vad är detta för skit? hur ska vi kunna döda fascisterna utan vapen? sa han högt.

Sådan tur så hörde ingen av de högre rankade personerna Boris uttalande.

• Vi får det nu tror jag, lugna ner dig, svarade någon till Boris.

Då vände sig kommissarien och tog några steg mot oss och sade.

• Alla soldater från den första lastbilden går in i vagn tre, alla från den andra lastbilen går in i vagn fyra och alla från den tredje lastbilen går in i vagn fem, Nu!