Kapitel 1 - Vladimir Denkov

Bok: Vladimir Denkov

• Jag vet hur gammal jag är!
• … du har inte ens börjat raka dig och nu ska du åka till fronten för att dö, väx upp! vem ska passa fåren, getterna, hönsen och hästarna? frågade mamma raskt och lät sig inte avbrytas.
• Men för helvete alltså…
• Du svär inte i mitt hus!
• Vi har ju pratat om det ett antal gånger och du vet redan mitt svar, försökte jag med.
• Dimitri ska och kan inte passa djuren! Tror du verkligen att en person kan göra någon nytta i ett världskrig! brast Ludmila ut.

Jag kände att jag nästan vill använda de förbjudna orden mot henne men bet ihop i sista sekund.

• Du får tro vad du vill. Dimitri kan använda geväret!

Just då, kom Dimitri hem.

• Ah, soppa... underbart! sa han med ett leende på mun och satte sig direkt vid bordet utan att ens hälsa på mamma eller mig.

Jag tittade på honom någon sekund innan jag också satte mig vid bordet.

• Jag åker om ca 40 minuter, sa jag med en låg röst.

Jag fick inget svar.

Det blev snabbt mörkt ute och det började regna riktigt rejält. Vi satt och åt, ingen sa någonting, soppa av kålrot med vitt bröd. Jag stoppade i mig brödet som om det vore min sista måltid.

• Förlåt Vlado, sa mamma helt plötsligt.
• Jag vet att du bara vill göra din insats för Röda armén och ditt land, men det är bara det att… jag får höra alla dessa hemska historier om hur vidrigt det egentligen är vid frontlinjerna. Allt som du får höra av honom… Oleg stämmer inte! det vet du väl? sa mamma med en orolig röst.
• Jag kommer att klara mig! jag lovar, sa jag med en lugn röst och reste mig upp samtidigt.
• Ska du iväg? frågade Dimitri.
• Ja, ska bara hitta min tröja… de lugnt mamma… vi får kläder och en uniform nere vid samlingsplatsen så jag kan skippa jackan, sa jag skämtsam medan jag letade upp tröjan och satte på mig den.
• Du får skynda Vlado, inte mycket tid kvar nu, sa Dimitri tyst.