Kapitel 1 - Vladimir Denkov

Bok: Vladimir Denkov

I det ögonblicket stannade konvojen raskt till och vi blev stillastående. Alla frågade sig vad som skulle hända härnäst. Det visade sig att vi hade stannat på en korsning mellan två oändliga vägar mitt i ingenstans. Vi svängde söderut efter någon minut, och jag kunde se den vägen som vi hade färdats på ifrån öst. Efter ca en halvtimmes resande söderut så kom vi fram till en liten by där konvojen stannade helt. Byn låg på höger sida av vägen och bestod av exakt nio små hus som låg i en liten cirkel runt det största huset som var ett stort stall. I stallet kunde man tydligt se att det fanns sju hästar varav två var vita och resten var bruna och svarta. I stallet stod även flera bönder med redskap i händerna och stirrandes på konvojen. Resten av byn såg bara sorglig ut, det fanns några få höns och en gammal kärring som sopade utanför sin lilla trapp ingång vid sitt hus. Husen var så små att mer än ett rum var antagligen unikt i det här lilla samhället. Vår konvoj åkte inte ens in i byn utan den stannade på vägen, ingen fick gå ut. De som var längst bak i flaket kunde iaktta hur kapten Ivanovich gick mot stallet och började samtala med en av bönderna som konstigt nog hade en sovjetisk kommissarie rock på sig med flera medaljer på bröstet. I flera minuter samtalade de och vi satt knäpptysta för att få höra något. Sedan vände sig den sovjetiske kommissarien mot bönderna och sade högt.

"Ni hörde vad kaptenen sa! Skynda! Vi åker om en minut!". Alla bönder rusade in till sina små hus och efter någon minut så hade alla samlats framför stallet igen.

• Följ efter mig nu, sa kommissarien samtidigt som han började gå mot vår konvoj.

Kapten Ivanovich gick jämsides med kommissarien och sa något tyst till honom samtidigt som han pekade söderut, sedan stannade de till vilket bönderna också gjorde, även om de själva stod 4 - 5 meter bakom kommissarien och kaptenen.

• Ni kan gärna stiga in på den tredje lastbilen, sa kommissarien raskt åt bönderna.

Jag stack ut huvudet i några sekunder och såg hur de stod och samtalade. Kommissarien hade en stor grå rock som gick långt under knäna, rocken hade även en mörk röd krage med två gula stjärnor som var placerade på vardera sidan av kragen. Han hade ett bälte som gick från vänster axel och tvärs över bröstkorgen och ner till skärpet som gick runt midjan. Han hade även en tysk Luger i hölstren som satt på hans högra sida. På huvudet hade han en typisk grå/röd sovjetisk officer hatt med skäran och hammaren längst fram. Dessa var väldigt vanliga, tror jag, bland de högre rankarna inom Röda armén. Kapten Ivanovich hade precis likadana kläder förutom att han saknade Lugern och medaljerna. Både kommissarien och kaptenen satte sig efter sitt samtal i den första lastbilen och vår resa fortsatte söderut.

Jag satt och tittade utåt, himlen var grå, gräset var gult med vissa inslag av grön färg.Allt kändes så dystert. Leran på vägen hade stelnat något och det var lättare att ta sig framåt. Alla inne i lastbilen satt helt tysta vilket var lite ovanligt. Boris satt och tittade ut, medan Nikita satt och stirrade på ett foto. Resten av rekryterna satt och var lite för sig själva. Någon satt med en bok medan en annan försökte sova.

Vi färdades mot en ny värld, en värld som ingen annan hade skådat förutom den och de som själva varit där. Det var så skrämmande men jag var kände ändå inte en panikslagen skräck i kroppen då jag inte kunde se framför hur ett fullskaligt krig ser ut.

Jag tänkte istället på mitt hem och min familj, hur jag brukade sitta på berget om kvällarna och titta ned mot den stora dalen. Allt är grönt, allt är ljust, allt är så friskt. Mitt hus ligger där nere, min mamma är ute och ger vatten åt hästarna medan Dimitri springer bakom henne och leker med hunden. Fåren betar och hönsen för sitt gamla vanliga oväsen. Jag satt och njöt av tillvaron, njöt av naturen, njöt av situationen.

Visst jag nöjt. Men hur kan man missa något så här stort! Så här mäktigt! Varenda människa i hela världen vet om och följer den här konflikten som också berör varenda människa i hela världen! På ett eller annat sätt så är vi alla inblandade i det! Jag måste få ta min del i det hela. Jag måste bara känna att jag gör och ger något till mitt land i denna globala kris och krig.

Konvojen närmade sig ännu en korsning och vi fortsatte framåt. Jag hann läsa av några skyltar som stod fastspikade på ett planterat och genomruttet träd med inga grenar. På ena skylten stod det ”Kujbysjev” och på den andra stod det ”Volga”. Volga skylten pekade västerut medan Kujbysjev skylten pekade norrut, medan vi åkte söderut.

• Mot Kujbysjev ska vi tydligen inte, sa någon tyst.

Konvojen fortsatte söder ut och jag märkte att växtligheten började öka lite här, det gjorde även civilisationen. Vi passerade snabbt flera hus som låg vid vägen med majs och korn fält i närheten.

Jag tittade upp mot himlen och jobbigt nog så hade de gråa molnen fortfarande inte försvunnit. Inne i lastbilen satt alla fortfarande helt tysta.

• Titta! sa Boris helt plötsligt och pekade utåt.
• Vad är de? svarade jag och tittade på honom.