Kapitel 1 - Vladimir Denkov

Bok: Vladimir Denkov

• Ser du inte? Det är ett tåg! sa han högt.
• Har du aldrig sett ett tåg förut, frågade någon retsamt längre in i lastbilen.
• Håll käften! Man ser ju aldrig något här ute, bara en massa gräs och små skitiga hus med gamla bönder. Jag är trött på detta! Nästa gång vi stannar så skall jag fråga kaptenen var vi är på väg, sade Boris divigt.
• Det är bra Boris! sade någon högt längre in i lastbilen.
• Visa vad du går för!
• Ja, visa dem att du bestämmer.
• Om du vill bli avrättad av ditt kära Mosin Nagant så visst, fråga du kapten Ivanovich var vi är på väg, sa Nikita lågt och retsamt.
• Men er fega satar, sa Boris och vände blicken utåt igen.

I det ögonblicket så åkte konvojen plötsligt upp på en grusväg och alla ville gå fram till mig och Boris för att se den stora förändringen. Även växtligheten ökade mer och mer. Nu fanns det åtminstone lite träd och buskar i närheten.

• Det måste finnas någon sjö eller ett stort berg i närheten som kan förklara växtligheten, sade Nikita och ville antagligen ha en komplimang för sin intelligens.
• Kujbysjev ligger vid floden Volga, så det är därför växtligheten ökar ditt dumhuvud, sa Boris hätskt åt Nikita.

Då började det regna, igen. Alla började sucka i lastbilen och i det ögonblicket började det att regna ännu mer. Regndropparna föll våldsamt mot marken och allt blev blöt under loppet av en minut.

Konvojen saktade ner och stannade tillslut. Jag tittade ut men såg inget speciellt. Vi stod bara stilla i flera sekunder. Alla andades i otakt då nervositeten ökade hos oss alla. En nästan pinsam tystnad spred sig bland rekryterna medan alla såg på varandra. Snart körde vår lastbil fram några meter. Då hörde vi plötsligt en mörk röst säga ”God dag, hur många?”

• 18 Stycken, utan uniformer och vapen, sade chauffören.
• Fortsätt framåt och parkera vid nummer 2, svarade den mörka rösten.
• Tack kamrat, sade chauffören och tryckte mjukt på gasen.

Det första vi fick se var ett flera meter högt stängsel runt ett okänt område. Ingången var vaktad av en stor kille med ett gevär i handen. Lastbilen körde fram och parkerade i ett garage. Allt gick så fort och det fanns så mycket att se.

”Alla soldater ur Röda armén skall samlas på gården, jag repeterar, samla er på gården. Skynda kamrater! Det finns ingen tid att förlora! Tid är blod! Skynda! Skynda!”

Det var ungefär det vi fick höra hela tiden. Jag hoppade ut och fick äntligen en ordentlig syn på stället. Det var en tågstation!