Kapitel 1 - Vladimir Denkov

Bok: Vladimir Denkov

• Kapten Oleg Ivanovich kommer att ge er den information då tiden är mogen, svarade chauffören högt och tydligt.

Ingen protesterade.

Efter att några hade hoppat ut och gått på toa så tankade vi och reste vidare mot destination okänd. I flera timmar reste vi igenom kyliga vindar och oändliga dalar av bara gräs och små vetefält. Ibland åkte vi förbi någon liten by här och där, civilbefolkningen brukar alltid vinka åt oss och vi vinkade tillbaka. Den här kvällen fick vi morotssoppa och vitt bröd till middag och det var åtminstone ätbar. Natten föll och det gjorde även kylan, den här natten var det vår tur att överlämna radion till den första lastbilen vilket Nikita tog hand om.

Tidigt nästa morgon, min fjärde dag i Röda armén, så kände jag på mig att något skulle hända idag. Det är en känsla som väcker förhoppning, det är en glad känsla, en nyfiken känsla, men samtidigt en undrande och lite jobbig känsla. Precis som när man är väg till skolan och så känner man på sig att man har glömt något men man vet inte vad man har glömt, då går man där och hoppas på att komma på det. När man väl kommer på det så får man den där riktigt sköna tillfredställande känslan. Fast nu hade jag en känsla om att något skulle hända i framtiden, det med skolan är en känsla som jagar och stör en om vad man egentligen har glömt, om man nu verkligen har glömt något. Av någon anledning brukar jag alltid associera den här förhoppningskänslan med just den känslan av att man glömt något, eller inte gjort något som man ska. Egentligen jagar jag väl bara den här tillfredställande känslan.

Det kändes helt enkelt som om allt gick för lätt framåt. Även om jag hoppades på att det som skulle kunna hända är något positivt så hade jag svårt att tänka mig det. Jag fick en dålig känsla inför de kommande dagarna och veckorna.

Jag satt längst ut på flaket igen med Boris framför mig och Nikita bredvid mig, medan vi småpratade så märktes det hur ivriga och nyfikna alla var på vår okända destination. Vi ville att något skulle hända, vi var så himla trötta på allt resande och tråkiga grässlätar och dalar.

• Jag tror att vi ska direkt i strid! sa Boris snabbt, vi får ett vapen och BOOM… så står vi där framför fascisten med huvudet i röven!

Någon skrattade hest åt Boris uttalande.

• Vi ska inte till fronten nu, de fattar du väl. Vi måste få uniformer, träning, vapen och framför allt sömn samt mat innan vi kan bege oss till fronten, svarade Nikita med en lugn röst.
• Var är frontlinjen nu? frågade jag och nästan alla slängde en blick mot mitt håll.
• Runt Don floden… väl? svarade någon.
• Nej, nej, nej tyskarna har varit passiva den senaste tiden. svarade en rekryt som satt bredvid Boris.
• Passiva! skrek en tredje rekryt till.
• Lyssna på den här jävla fascisten, sa någon tyst i vagnen.
• Tyskarna har ju tagit över hela Europa och du kallar dem passiva?! Jag tror att de kan vara 200 - 300 km från oss just nu, sa Nikita högt och bestämt.
• Precis! sa någon och höll med.
• Okej, okej… jag tar tillbaka det med ”passiva”… herre gud, sa rekryten som satt vid

Boris.