Kapitel 1 - Vladimir Denkov

Bok: Vladimir Denkov

På ena sida av rälsen stod en bred betongerad perrong som sträckte sig igenom hela stationen. Några meter från perrongen hade konvojen stannat under ett gigantiskt garage, som helt och hållet saknade väggar men det fanns ett tak vilket hölls uppe av flera gamla stockar. I det här garaget hade man även tonvis stora lådor liggandes i väntan på transport mot fronten. Allt vaktades av beväpnade soldater med schäfrar. Vänster om garaget i mitten så fanns det en stor samlingsplats i from av en fyrkantig gräsmatta och runt samlingsplatsen var det grus. På vänster sida av gruset och gräsmattan fanns det två små hus, med ett rum var. Ett för chefen över tågstationen och det andra var för vakterna. På höger sida av rälsen fanns ett stort och högt vakttorn där det stod två beväpnade soldater och en stor strålkastare. Allt detta var i sin tur skyddat av ett 4 meter högt stängsel som gick runt hela stationen, förutom där tåget skulle göra åka in och ut och där ingång för motorfordon var. Hela lägret var säkert 700 – 750 meter lång och följde rälsen, medan det var upp till en halv kilometer brett.

Vi samlades på gräsmattan och blev ännu en gång helt dyngsura. Då backade en lastbil från garaget mot oss och stannade till, det saknade skydd mot regnet på flakutrymmet. Kommissarien från byn gick fram till lastbilen och hoppade upp på flaket och vände sig sedan mot oss. Då sprang en soldat med ett paraply i handen mot kommissarien medan allas blickar följde honom. Även han gick upp på flaket och drog fort upp paraplyet för att skydda kommissarien medan han själv stod i regnet. Kommissarien tog av sig sin hatt och lade den under sin vänstra arm, sedan drog han sina fingrar fort igenom håret innan han började tala.

• Soldater ur Röda Armén! Kan jag få er uppmärksamhet tack! sade kommissarien högt och tydligt.

Alla stod stilla i en klunga och titta på kommissarien medan vi skakade av kyla.

• Om cirka tio minuter skall ett tåg anlända till den här tågstationen och ni alla ska gå ombord på det. Tåget kommer då att ta er till den stad som bär vår store ledares namn, Stalingrad!

Alla började mumla lite med varandra, samtidigt som kommissarien iakttog oss i någon sekund, sedan fortsatte han.

• Tyskarna har kommit fram till Stalingrads förorter i hopp om att kunna säkra alla områden till Kaukasus och oljan. Enligt vissa uppgifter så har de även skickat några arméer mot Kaukasus! Vad vi nu vet i dagsläget är väldigt lite, tyskarnas anfall mot Stalingrad kommer antagligen när som helst nu! Därför måste vi redan nu förbereda staden och skicka trupper dit. Det är ni som skall stoppa fascisterna vid Stalingrad! skrek kommissarien ut.

Han stannade upp i sitt tal i några sekunder för att hämta lite luft, samtidigt som han satte på sig sin hatt.

• Ni skall redan nu få era uniformer, vapen, ammunition, mat, vatten och fältutrustning. Det är mycket grejer, tro inte att tyskarna har så har mycket förmåner. Deras färd mot Stalingrad och Volga har tröttat ut dem! Deras soldater är trötta, deras utrustning är sliten. Ni har ny utrustning och varm mat i magen jämfört med tyskarna!

I det ögonblicket kunde vi höra hur tåget började anlända från norr. Alla vände sin blickar ditåt och stirrade i några sekunder innan kommissarien fortsatte sitt tal och fångade då återigen min och rekryternas uppmärksamhet.

• Som ni själv hör så kommer tåget mycket snart. Om ni ställer er i en kö och går till kapten Ivanovich, som väntar på er i garaget, så skall ni få er utrustning…

Ingen av rekryterna vågade ta första steget mot Ivanovich och hans medhjälpare som stod och förberedde utrustningen och kläderna.

• … i garaget kamrater, där denna lastbil stod, där står nu kaptenen redo att ge er allt ni behöver för strid, sa kommissarien i en vänlig ton samtidigt som han pekade mot Ivanovich.

Ingen brydde sig om vad kommissarien sade angående kön och alla sprang i en klunga mot kaptenen. Alla schäfrar började skälla intensivt mot oss och soldaterna fick hålla hårt i kopplen så att de inte skulle springa mot oss. Då avfyrade kommissarien ett varningsskott mot himlen med sin Luger.

• Ställ er i kö kamrater! sade han högt och tydligt.

Då bildade vi en kö och jag ställde mig ungefär i mitten. Kön gick relativt fort framåt. Kommissarien hoppade ner från flaket och gick mot chefens lilla hus samtidigt som soldaten med paraplyet följde efter honom.

Tillslut närmade sig tåget stationen från norr och anlände till station från höger sida. Vi kunde äntligen skåda det. Ett stort tåg med tretton vagnar var det. Själva lokomotivet var helt svart, med en stor röd stjärna längst fram. Tågets vagnar var i genomruttet trä och halvrostat stål, golvet var av stål medan väggarna och taket var byggt av trä. Väggarna på vagnarna var mörkröda medan taken och golven var svarta. Den mörkröda färgen hade lossnat från tåget på vissa ställen och det ruttna svartbruna träet syntes tydligt. Lokföraren bromsade till så att tågets hjul gnistade mot rälsen och lät samtidigt väldigt högt. Det vi först märkte var att flera vagnar redan var proppfulla med soldater som stirrade mot oss.