Kapitel 1 - Vladimir Denkov

Bok: Vladimir Denkov

Jag gick fram till mamma och kramade sakta om henne.

• Vi har ju redan pratat om detta tusentals gånger och jag håller fast vid mitt beslut. Jag lovar dig... jag ska komma tillbaka! Räkna med det! sa jag och släppte tag om henne.
• Kom Dimitri, sa jag.
• Följ med ner till samlingsplatsen, så säger vi farväl där och mamma du får inte glöm inte att skriva! sa jag med lite oro i rösten.
• Jag ska skriva till dig redan i kväll! sa mamma skämtsamt men samtidigt oroligt.

Jag log, och gick fram och kramade om henne igen. Dimitri gick ut och hoppade upp på ena hästen och väntade medan jag och mamma kramade och pussade varandra farväl en sista gång. Tårarna rann något fruktansvärt på modern. Jag gick ut i det kalla regnet och hoppade upp på den andra hästen som stod redo.

• Vi ses igen, jag lovar dig, sa jag bestämt samtidigt som jag såg henne djupt i ögonen.

Sedan red jag snabbt in i mörkret och försvann.

Dimitri och jag red fort ned för bergets slingriga, leriga vägar. Det började regna något fruktansvärt intensivt. Regndropparna kändes som stenar när de slog mot min kropp. Den sista kilometern gav hästen upp och stegrade för att stanna. Jag fick hoppa av och leda hästen den sista biten, Dimitri gjorde samma sak.

• Är du nervös? undrade han.
• Nej, sa jag.

Det kändes som om vi inte hade någonting att prata om, dessutom störde regnet väldigt mycket. Vi gick och gick, tillslut kom vi fram till samlingsplatsen. Jag blev genast nervös.

• Vlado, jag har med mig denna till dig, sa Dimitri och gav mig min gamla, gråa skolväska.
• Skolböcker eller kvarglömda grejer? sa jag och log.
• Hm, mestadels kvarglömda grejer ja... ett par extra strumpor, dagboken… hm... lite bilder, frukt… och tillsist matte läxan! sa Dimitri och skrattade högt, själv kunde jag inte låta bli att garva.

Men jag skärpte till mig när jag vände min blick mot samlingsplatsen, cirka hundra meter bort stod det nämligen femtio till sextio nyblivna och alldeles för ung ryska soldater. Runt om hela rekrytplatsen gick det beväpnade soldater och soldater med vakthundar. Framför rekryterna stod kapten Ivanovich och bakom honom stod tre lastbilar uppradade med flaket vända mot rekryterna. Lastbilsflaket var sådan tur skyddat från regnet! Kapten Ivanovich höll ett skrivblock i sin högra hand och en penna i sin vänstra. Bakom honom stod det en soldat ur Röda armén med paraply över kaptenen så att han inte blev blöt. Varje rekryt fick säga sitt namn och sedan sätta sig på flaket i en av lastbilarna. Under hela processen fick de rekryterande stå ut med kapten Ivanovichs hemska vakthundar som hela tiden skällde mot rekryterna.

• Jag måste säga det Vlado, jag är mycket avundsjuk på dig! sa Dimitri med en retsam ton.
• Asch, håll käft… och ta hand om morsan, passa fåren och getterna väl! Glöm inte att mata hönsen och hästarna! Lyssna på Ludmila, gör allt hon säger, hör du mig!
• Ja, ja … Jag fattar herre gud, sa Dimitri suckandes.
• Vi ses snart, kanske till Julen, sa jag och kramade om honom snabbt.