Kapitel 1 - Vladimir Denkov

Bok: Vladimir Denkov

• Visst! till julen då, jag måste dra annars blir jag lätt förkyld! Lycka till!… och eh … Auf Wiedersehen! sa han skämtsamt och gjorde honnör.

Han tog snart min häst samt sin egna och började lunka hemåt.

Jag iakttog honom i någon sekund medan han gick hemåt, sedan blundade jag stod själv en kort stund. Jag tänkte att ”nu börjar det”. Jag andades genom näsan. Det första jag hörde var skällande hundar, jag vände mig om och öppnade mina ögon. Kön hade helt plötsligt halverats. Jag gick fram till kön och ställde mig sist. I samma kö stod också min gamle vän Ivan Lebkov som fortfarande inte har fått syn på mig. Han hade på sig en grå rock och bruna stövlar som var i princip fyllda av regnvatten. Kön avtog sakta och jag kom tillslut att stå framför kapten Ivanovich.

• Namn, efternamn och ålder? frågade han tydligt och högt.
• Vladimir Denkov, 17 år, sa jag med en lite osäker ton.
• Vladi..mir .. Den..kov, sa kaptenen medan han skrev.

Han antecknade något mer och emellanåt slängde han ett öga på mig som jag fann obehagligt.

• Okej, hoppa in i den mittersta lastbilen, sa han plötsligt.

Jag gick fram till den mittersta lastbilens flak och steg upp, det första jag såg var ett gäng ynglingar som stirrade på mig med osäkra ögon. Ingen hade fått någon uniform, vilket jag tyckte var konstigt. En sak till som jag också märkte var att de satt på en massa gamla, bruna bräder. Två stora högar var det, ena högen var placerad längs flaket på vänster sida medan den andra högen var placerad på höger sida. Jag satte mig direkt åt höger längst utåt i lastbilen. Då fick jag syn på två utav mina bästa kamrater, de satt längst inne i lastbilen och snackade med varandra. En utav dem hette Boris Kirov och var 18 år gammal, han och jag har gått i samma skola i mer än 10 år! Den andre hette Nikita Vilkov och även han var 18 år gammal, Nikita bodde granne med Boris och jag fick först lära känna honom genom Boris. Nikita och Boris har varit kompisar så länge de själva kan minnas, de är alltid tillsammans! Ser man Boris, så kan man räkna med att Nikita är i närheten. De brukar passa fåren tillsammans, gå till skolan tillsammans och nu skall de ut i krig tillsammans. Jag iakttog de både i någon minut utan att heja på dem, sedan vände jag blicken utåt och såg att kapten Ivanovich samtalade med en av sina egna soldater som samtidigt höll ett starkt grepp om kedjan som satt fast runt hundens hals. Jag hörde att dem nämnde floden Don, flertals gånger innan de båda gick och satte sig i varsin lastbil. Det verkade som om regnet skulle hålla i sig ett bra tag framöver.

Med destinationen ökänd, så började vår lilla konvoj med tre lastbilar sin resa. Fullt lastade med nya färska soldater började vi åka sakta i regnet ned för den slingriga, leriga vägen igenom den stora dalen på väg mot det andra berget som syns från mitt hus. Jag blev helt plötsligt lite sorgsen, jag hade aldrig någonsin förut lämnat mitt hem på detta vis. Det kändes jobbigt, samtidigt som jag var väldigt glad över att Ivan, Boris och Nikita var med mig. Vi kom raskt fram till det andra berget på den stora dalen och där såg jag hur den stora träverkstan var igång och några äldre gubbar jobbade med att såga stora stockar till fina bräder medan en utav dem skötte belysningen. Verkstan var placerad i ett hus med bara tre väggar där den fjärde väggen saknades, istället placerades dragkärror där så att man kunde transportera bräderna till närliggande städer. Vissa av gubbarna stannade upp i sitt arbete för att skåda vår lilla konvoj innan de fortsatte jobba. När jag satt där så kunde jag se mitt hus, mitt berg, mitt liv, mitt allt. Jag undrade när jag skulle få se det igen.

Natten föll tungt över landskapet. Det gjorde även regnet och kylan. Alla hade somnat i lastbilen, förutom jag och killen som satt framför mig. Eftersom man inte kunde täcka för öppningen till flakutrymmet på lastbilen så var det väldigt kallt. Jag hade bara en ylletröja på migsom fortfarande var blöt sen jag stod i kön. Efter flera misslyckade försök att somna så gav jag helt enkelt upp, det var omöjligt! Jag tittade på alla andra som sov och undrade hur de lyckades, Boris snarkade högt med munnen öppen och hans vän, Nikita, hade huvudet hängandes djup neråt mot sina egna knän. Det såg så obekvämt ut, men ändå lyckades han att somna! Jag tittade ut och såg hur chauffören gäspade i lastbilen som följde oss.

Även om det fortfarande var mörkt ut så kunde jag se att vi hade lämnat bergen och befann oss på typiskt ryskt landskap. Gigantiska grässlätter med högt gräs och stora dalar som saknade träd. Jag spenderade de mörkaste timmar med att bara stirra på de sovande rekryterna samt iaktta landskapet och lastbilen bakom oss. Efter drygt fyra timmar började regnet avta lite och solen var sakta på väg upp. Jag åt ett äpple som Dimitri hade packat ner åt mig och sedan försökte jag somna, vilket jag lyckades med den här gången. Men efter drygt två timmar så vaknade jag av alla kyliga vindar som blåste mot mig.

Det var en tidig, kall och molnig morgon. Jag skakade av kyla samtidigt som jag tittade på Boris och Nikita som fortfarande sov. "Hur tar dem sig till? Fryser dem inte?" Tänkte jag hela tiden. Helt plötsligt bromsade lastbilen till kraftigt och jag flög på killen som satt bredvid mig.

Nästan alla väcktes på en gång. Konvojen hade stannat. Jag hamnade på flakets golv, liggandes på mage, till slut kunde jag resa mig upp och i det ögonblicket fick Boris syn på mig.

• Vladooo, ohoo… titta Nikita, sa Boris med ett brett leende på läpparna.

Han reste sig genast upp och hälsade på mig med en stor kram, Nikita ville även han hälsa på mig. Jag satte mig längst in i lastbilen med Boris och Nikita och det absolut första jag märkte var att temperaturen var mycket högre här än längst ute på flaket. ”Det måste bero på all kroppsvärme” tänkte jag. Allt var ju oerhört trångt där inne. Alla satt nästan på varandra och alla väskor låg hela tiden i vägen för ens fötter och ben.

• Har du sett Ivan? frågade jag Boris.