Kapitel 1 - Vladimir Denkov

Bok: Vladimir Denkov

• Nej, sa han.
• Men jag vet att han också följde med, detta blir ett riktigt äventyr, precis som när vi skulle jaga och döda den där vargen förra vintern! sa han med ett leende.

Boris, en stor mullig kille som har ett klistrat leende på läpparna hela tiden och en stor mage för att vara så ung. Han har en rå humor och gillar verkligen att skämta, skryta och jaga i skogen på sin fritid. En gång för två vintrar sedan dödade han, alldeles själv, två vargar under en natt med sitt Mosin Nagant gevär. Det påstår han själv i alla fall. Hans vän, Nikita, är en smal kille till skillnad från Boris, som gillar att läsa mycket och brukar umgås lite då och då med min bror Dimitri. Nikita brukar ofta säga det att han antagligen kommer att bli en välutbildad läkare om ca tio år. Han har skyhöga betyg i skolan och är verkligen riktigt smart. Medan vi satt och skojade, så hade alla chaufförer samlats ute med kapten Ivanovich. Något hade hänt, jag kände det på mig.

• Det är något som har hänt vid den första lastbilen, sa plötsligt en kille som satt längst utåt på vänster sida av flaket.
• Jaha, vad har hänt då? frågade Boris.

Helt plötsligt dök kapten Ivanovich upp från höger sida.

• Uuut! Ut! Ut! skrek han högt.

Alla rekryter sprang ut direkt, jag kom ut sist och hoppade från flaket rakt ner i den minst tjugo centimeter djupa leran. Jag blev helt chockad av hur djupt det var.

• Samla er runt mig! Samla er runt mig! Kamrat Kovaljenko, hämta lådan från den sista lastbilen! skrek kapten Ivanovich.

På nolltid hade alla rekryter samlats runt kaptenen och han hade fått sin låda vilken han lade på marken för att kunna synas bättre. Jag tittade upp mot den gråa himlen och kände hur det duggade, vi stod alla samlade mellan den mittersta och den sista lastbilen. Runt oss var det oändliga fält med vete.

• Mina kamrater, jag måste tyvärr informera er att vår färd mot fronten har kört fast... i en ler grop! Allt regn det senaste dygnet har skapat decimeter djup lera längst hela vägen. Vi måste nu hjälpas åt att dra lastbilarna över leran, åtminstone över den här första gropen. Min lojale kamrat Kovaljenko har satt fast ett rep på den främre delen av den första lastbilen. Med hjälp av dessa rep skall ni dra alla tre lastbilar över gropen var för sig. Alla från den första lastbilen följer genast med kamrat Kovaljenko och gör det som skall göras! Ni andra går till era egna lastbilar och inväntar er tur.

Ingen hade modet att fråga var vi var på väg, inte ens den annars modige Boris.

Den första gruppen följde Kovaljenko till den första lastbilen medan resten stannade kvar och pratade lågt med varandra. Kapten Ivanovich steg ner från lådan och gick mot den första lastbilen även han. Jag frös fruktansvärt mycket samtidigt som jag kände hur mina skor läckte vatten.

• Vlado! Sa en mörk men välbekant röst. Det var Ivan!
• Tjenare, så du bestämde dig till slut att följa med till fronten?! frågade jag med glädje i rösten.
• Ja, hur smart är det att stanna kvar med alla hemliga styrkor och poliser som springer runt i alla städer och byar, svarade han tyst.
• NKVD gör det bara för att vinna kriget, de fattar du väl?
• Du, var inte så säker på att det är NKVD. Det kan lika gärna vara Stalins röda armé! Om det inte vore för alla mystiska försvinnanden och hemliga avrättningar så skulle jag lätt vara hemma nu! sade Ivan med en lite arg och tyst ton med spända ögon.
• Men slappna av, förresten Boris och Nikita är här! Det är väl skönt att ha Boris på sin sida? sa jag skämtsamt medan jag log.