Kapitel 1 - Vladimir Denkov

Bok: Vladimir Denkov

• Kamrater från den andra lastbilen gör sig redo nu! Snart är det er tur! ropade kapten Ivanovich högt från lådan igen.
• Vi hörs, ska tydligen iväg nu, sa jag raskt åt Ivan.
• Visst! Vi ses säkert sen, svarade Ivan och gick först och hälsade på Boris och Nikita innan han gick till sin lastbil som stod sist i konvojen.

Den första lastbilen hade kommit över gropen med hjälp av rekryterna, nu var det vår tur att få över lastbilen. Alla samlades framför gropen. Gropen som sträckte sig över den knappt tre meter breda vägen var helt fylld med lera och vatten.

• Vilket skit jobb! sa en av rekryterna.

Rekryterna från den första lastbilen stod på andra sidan gropen, omkring 20 meter bort, samlade runt sin lastbil hängandes och stirrandes. Då tutade den andra lastbilen medan den backade samtidigt som den tredje också backade. Alla frågade sig vad som händer men ingen kunde ge något ordentligt svar. Vi ställde oss åt sidan på vägen och inväntade order från kapten Ivanovich som stod stilla vid den tredje lastbilden. Då gasade den andra lastbilen rejält och kom upp i en fart som otroligt nog kom över gropen med framdelen men fastnade med de bakre däcken i gropen. Utan att ens få order så sprang rekryterna från första och andra lastbilen och hjälpte till att tryck upp den bakre delen från gropen och lyckades! Jag blev helt skitig, kände mig mer som en gris än en människa. Kapten Ivanovich gick fram till oss med ett stort leende.

• Mycket, mycket bra jobbat kamrater, nu gör vi om det en gång till.

Den tredje lastbilen fastnade helt, och vi blev tvungna att gräva loss den med spadar och händer. Det hade precis börjat spöregna igen då vi äntligen blev klara och kunde fortsätta vår resa.

Alla satt sedan helt leriga och skitiga i lastbilen och diskuterade vår intressanta morgon.

Samma dag fortsatte vår resa mot fronten långsamt men utan några vidare problem. Under kvällen fick vi äntligen mat. En burk med ungersk gulasch med en stor kokt potatis var. Om man ville ha gulaschen varm så var det inga större problem, vi hade all sådan utrustning på lastbilen. Jag åt upp allt och det var riktigt gott. Under andra natt så stannade konvojen plötsligt upp och en rekryt sprang ut från den tredje lastbilen med en stor radio i famnen som han sedan gav till oss.

• Er tur att ha den, sov gott! sa han samtidigt som han gav oss den.

Vi hade ett levande ljus som låg i en lampa som i sin tur stod på radion, som vi hade placerat mitt bland oss. Under hela natten sändes musik och propaganda med vissa mellanrum. Ibland väcktes vi alla av Stalins röst i radion, hans otroliga tal om hur vi alla skall slåss för vårt land och dess folk. "Varje ställning, varje meter av sovjetiskt territorium måste hårdnackat försvaras till sista bloddroppen. Vi måste hålla fast vid varje meter sovjetisk jord och försvara den till slutet". Radion brusade då Stalin talade och alla stirrade på den med spända ögon.

Den här natten var verkligen lugnt och skön, jag satt och sov längst inne i lastbilen på höger sida igen. På min vänstra sida satt Nikita med huvudet på knäna igen och sov samtidigt som Boris satt och läste hans dagbok mittemot honom. Ute hade det börjat regna igen men inte lika intensivt som förra natten. Medan ja låg och sov så väcktes jag av två rekryter som pratade tyst med varandra om hela kriget.

• Visste du att finnarna egentligen slåss på fascisternas sida?
• Hur menar du? De slåss ju inte mot norrmännen eller... britterna eller... holländarna vilket tyskarna gör!
• Nej nej, men de slåss mot oss! Vi är ju allierade med Storbritannien, Frankrike och Amerika. Fattar du inte, våra egna allierade sviker ju oss. Om de vore våra äkta allierade så skulle de öppna en front i västra Finland! Eller åtminstone i västra Frankrike.
• Eller i Italien! Du har på sätt och vis rätt, vi är ensamma i det här kriget.
• Så sant! Men efter att vi krossat tyskarna så är Finland nästa!